Stöd UNICEF och skänk 50 kr!

Jag brukar alltid säga till mig själv, "En dag ska jag skaffa ett fadderbarn, eller skänka pengar till Cancerfonden eller stödja Rädda Barnen." Men gör jag det någonsin? För att vara ärlig: nej. Jag brukar lindra mitt dåliga samvete med en dåliga förklaringar: "Jag är fattig student, jag har hur mycket tid som helst, jag kan alltid göra det senare". Men det är fel! Jag är inte fattig, jag har barnbidraget att leva på plus 300 kr på mobilen varje månad. Jag har inte hur mycket tid som helst, vi kan inte kontrollera livet. Det kan hända något imorgon som gör att jag inte har lika mycket tid som jag trodde. Det här låter hårt, men jag vill inte titta tillbaka på mitt liv när jag väntar in döden och inse att jag aldrig har sträckt ut en hand och hjälpt någon som har det mycket, mycket, mycket sämre än vad jag har.

Just nu har länderna i Afrikas horn drabbats av en svår svältkatastrof där miljontals människor riskerar att dö. Och som alltid är barnen värst drabbade. Jag skickade det här sms:et för en stund sen och det känns bra i hjärtat just nu. Jag har gjort en skillnad för någon. Lilla, lilla jag i lilla, lilla Sverige. Jag vet att era mobiler är fulladdade med pengar och att ni mycket väl har råd att skicka det här sms:et. Det handlar om ett enda sms. Och vet du vad?

Det kan rädda någons liv.