Stanna.

"Jag vill att du ska stanna." Det var orden jag hindrade från att komma ut ur min mun. Och varför? Vad vet jag. Rädsla, kanske. Jag är så less på detta ständiga spelet när det gäller vänskap och relationer. Allt ska vara på ett visst sätt och det finns regler som man inte får ignorera. Man delar in alla i olika kategorier: bästa vänner, nära vänner, vänner, bekanta, ovänner, fiender. Och det finns speciellt mycket regler som man måste följa för att inte gå över gränsen från vänner till något mer. Man måste vakta sina ord noga. Ingenting får misstolkas. Man får inte vara för "på-ig".
Men måste man alltid blanda in känslor? Måste det alltid skapas tankar om dolda meningar bakom ord man säger? Kan det inte bara vara så att det är två personer och den ena personen säger till den andra: "Du är bra. Jag känner mig trygg hos dig." Och den andra personen förstår. Inga misstolkningar, ingen obekväm tystnad, inga dolda meningar. "Jag vet inte varför det är just du. Det kanske inte är särskilt logiskt. Men det finns något hos dig som känns tryggt, som får det att göra mindre ont."
Nu sitter jag ensam, fortfarande med den hemska klumpen i magen, och önskar att jag hade sagt dom där små orden. För det kanske är som alla säger. Man ångrar alltid det man inte säger.